Då feminism inte är manshat

”Hemma i Finland gnabbas det ibland om huruvida feminism är manshat eller inte. De rumänska romska kvinnorna har inte tid med sådant, för de är fullt upptagna med att kämpa för tillgången till mensskydd och preventivmedel. De är upptagna med att kämpa för sina barns rätt att gå i skola och för tillgången till rinnande vatten och el”, skriver Carolin Ahlvik-Harju.

Tyst och lite naivt satt jag och beundrade de långa svarta håren, de chokladbruna ögonen och den solkyssta mörka hyn på kvinnorna som satt i en ring ute på den vildvuxna gården. Så väldigt vackra de är, tänkte jag. De utstrålade en styrka och en gemenskap som jag inte riktigt kunde lägga fingret på. Stämningen var varm, men samtidigt hård.

I nästan alla sammanhang representerar mitt ljusa långa hår, min ljusa hud och mina blå ögon något (i bästa fall) positivt eller något (i sämsta fall) neutralt. På den rumänska landsbygden med segregerade och fattiga romer representerar mitt utseende makt, pengar, diskriminering, kolonialism, rasism.

Då jag försynt tog en plats i ringen, förbannade jag mina gener en stund, men förstod också att ett mörkt hår inte hade gjort någon skillnad. Det enda jag kunde göra var att klä mig i ödmjukhet och lyssna.

Diskussionen började med ytskrap och handlade om ett projekt de var del av. De berättade om hur ett feministiskt tankemönster hade blivit en enande kraft för att påverka sin situation. Om hur de upprepade gånger protesterat framför stadshuset för att få asfalt på den leriga vägen i byn. Om sin kamp för att få id-kort till sig själva och sina barn. Om hur maten inte räcker till och om hur deras barn mobbas i skolan för att de är romer.

En åt gången, frågade jag vad de längtar efter. Och för varje formulerad längtan fylldes jag av ödmjukhet, skam, sorg, beundran, förkrosselse, ilska, beslutsamhet, maktlöshet.

Hemma i Finland gnabbas det ibland om huruvida feminism är manshat eller inte. De rumänska romska kvinnorna har inte tid med sådant, för de är fullt upptagna med att kämpa för tillgången till mensskydd och preventivmedel. De är upptagna med att kämpa för sina barns rätt att gå i skola och för tillgången till rinnande vatten och el.

Då en romsk kvinna kravlar sig till sjukhuset under pågående födsel och uppmanas att vända i dörren för att föda på öppen gata. Då är feminism inte manshat, utan en fråga om anti-rasism och människovärde.

Då en romsk kvinna som blivit slagen av sin man går till polisen och själv får böter för att hon anstår sig uppta deras tid med trams. Då är feminism inte manshat, utan en fråga om överlevnad och mänskliga rättigheter.

Då unga romska flickor tvingas hoppa av skolan för att gifta sig med långt äldre män. Då är feminism inte manshat, utan en fråga om rätten till självbestämmande och barns rätt att vara barn.

Då romska kvinnor sätter sig i en ring för att berätta åt en naiv ljus kvinna från Finland om deras längtan. Då är feminism inte manshat, utan en övertygelse om att de – då de står enade – inte måste acceptera århundraden av förtryck och diskriminering.

Feminism är inte manshat. Feminismen är hård, men varm. Feminismen är styrka och gemenskap. Feminismen är gräsrotsarbete, glädje, kunskap, sårbarhet, verktyg, politisk aktivism. Feminismen är livsavgörande för människor (inte bara kvinnor) som lever under sådana livsvillkor där inte ens de mest grundläggande saker kan tas för givna.

Har vi verkligen råd att inte vara feminister?

Carolin Ahlvik-Harju är projektledare för projektet Romportens Sysselsättningslabb. Projektet stödjer och stärkar den långsiktiga sysselsättningsförmågan, jämlikheten och inkluderingen av invandrarromer i Jakobstad. Bloggtexten publicerades i Österbottens Tidning den 9.7.2025.