Hopp om framtiden bland unga genom klubbverksamhet i Namibia

14.2.2020

Programkoordinator Christina Nyback från Diakonissanstaltens internationella enhet reflekterar i texten över sina upplevelser och iakttagelser från sin senaste projektresa till norra Namibia i oktober 2019. Hon besökte en ungdomsklubb i byn Onghala och träffade unga som hade fått via verksamheten en stark tro på sina möjligheter till förändring.

Empowering Communities for Youth-projektet, vars syfte var att utveckla arbetsmetoder inom ungdomsarbetet, finansierades av Utrikesministeriet och Diakonissanstalten i två repriser under åren 2013–2019.

Kuvassa on ryhmä namibilaisia nuoria yhdessä projektikoordinaattori Christina Nybackin kanssa.Ungdomarna visar stolt upp de nya verktygen som donerats privat till ungdomsklubben. I bakgrunden skymtar projektkoordinator Christina Nyback.

Jag befinner mig i de nordligaste delarna av Namibia. Det är oktober och våren gör entré. Solen gassar från himlen och temperaturen ligger vid +40 grader. Jag sitter i bilen på väg från Ondangwa till Engela tillsammans med min lokala kollega Josef Ngula. Josef jobbar som projektkoordinator på den evangelisk-lutherska kyrkan i Namibia, ELCIN:s diakoniavdelning. Vi är på väg till Onghala, en by utanför Engela för att träffa ungdomar som deltagit i ungdomsprojektet Empowering Communities for Youth, ECY.

.

Arbetslösheten bland unga ett stort problem, över 600 unga deltagit i ungdomsklubbar

Namibia är till största delen ett ökenland med en lång kustlinje till Sydatlanten och har som grannländer Sydafrika, Angola och Botswana. Landets naturmineralrikedomar och en befolkningsmängd på 2,5 miljoner gör det till ett medelinkomstland.

Namibia har sedan sin självständighet år 1990 varit politiskt stabil och den ekonomiska tillväxten har varit relativt jämn. Trots detta har inte tillräckligt med jobb skapats och en extrem socio-ekonomisk ojämlikhet ärvd från apartheidtiden hänger envist kvar. Därför kämpar Namibia med hög fattigdom, ojämlikhet och arbetslöshet. Arbetslöshetsnivån stiger för varje år (2016 34%, 2014 27,9%) och värst drabbas kvinnor (38,3%) och unga (43,4%)[1]. Endast en liten del av befolkningen gynnas och tar del av landets näringsliv.

Det varma välkomnande

Vi vänder av från den asfalterade vägen och stannar bilen vid ett plåtskjul. Två kvinnor och ett litet barn hoppar på bilens flak för att åka med oss vidare till byn. Vi tar oss fram bland torra buskar och träd längs informella, gropiga sandvägar. Den mjuka, finkorniga, beigea sanden lämnar stora dammoln efter bilen. Naturen är väldigt torr. Landet lider av torka. Vi närmar oss Angolas gräns och väl framme tas vi emot av glada ungdomar, vakthundar och byns äldre dam, chefen. Den äldre damen är klädd i en färgstark klänning som de äldre ofta går klädda i på landsbygden.

Namibiassa otetussa kuvassa on iso puu, jonka varjossa vahtikoirat lepäävät.

Utanför byn har vakthundarna sökt skugga under det stora trädet.

Ungdomsklubbarna första steget mot tron på förändring

De unga driver en ungdomsklubb i den här byn. Allt som allt har över 600 unga gynnats av projektets stödda ungdomsklubbar på fem olika orter runtom i Namibia: Windhoek, Keetmanshoop, Nkurenkuru, Engela och Tsandi. Syftet med dessa klubbar är att samla ihop unga, stärka deras förmåga att försvara sina rättigheter och stöda dem att hitta sin roll och veta sitt ansvar i samhället. Förutom ungdomsklubbar med fokus på utbildning och skolning, arbetar projektet med specifika ungdomsgrupper: tonårsmödrar och fångar. Dessutom har samarbete med ett lokalt företag inletts där ungdomar som har svårt att hitta arbete getts möjlighet att göra praktik. En projektevaluering utfördes i slutet av 2019.

Hopp om framtiden

Vi sätter oss ned i skuggan. Solen gassar om möjligt ännu starkare från himlen. Den lilla byn bestående av några lerhyddor och plåtskjul skyddas från vilda djur och obehöriga av torkade tjocka träpinnar som hackats ner i sanden. De mer välbärgade familjerna har ett metallstängsel runt gården. Jag frågar en av flickorna vad det mest gynnsamma varit med projektet och ungdomsklubbarna. Svaret kommer snabbt: jag har fått tillbaka tron på livet och ett hopp om framtiden.

Hilde, som den unga damen heter, har aktivt deltagit i de utbildningar som ordnats och varit en av de ledande personerna som drivit klubben i området. På gården finns nya möbler som ungdomarna byggt och gamla som de restaurerat. Hilde fortsätter berätta att de sedan går från by till by för att sälja träarbeten. De får då och då en liten slant som de sätter i sin gemensamma kassa. Att jobba för sitt levebröd är någonting nytt för dem och något som märkbart stärker dessa ungdomars självkänsla.

Kuvassa on kolme nuorta namibialaista naista.

Hilde (i mitten) tillsammans med Martha (t.v.) och Ndilimeke (t.h.). De är några av ungdomsklubbens eldsjälar och aktiva medlemmar som driver och utvecklar verksamheten.

Hållbarhet viktigt i utvecklingssamarbete

I Hildes famn ligger en liten pojke på kanske 10 månader och sover, och jag kan inte låta bli att tänka att det arbete Diakonissanstalten och ELCIN gör även kan ha en stor inverkan över generationer. Den lilla pojken kommer att växa upp med en mamma som jobbar och som byggt upp tilltro för samhället och återfått hopp i livet. Den lilla pojken kommer förhoppningsvis också att bli en aktiv medborgare. Även om projekt av dylika slag ofta är kortvariga så har de i bästa fall en inverkan på långsikt. Att ett utvecklingsprojekt är hållbart på långsikt och verksamheten överförs till den lokala befolkningen och myndigheterna är det bästa och eftersträvansvärda resultatet för varje enskilt projekt. Jag tvivlar inte en sekund att detta inte skulle vara fallet med ECY.

Hoppet lever kvar

Det är dags att ta farväl. Vakthundarna utanför träinhängnaden har grävt gropar i sanden under det stora trädet för att få det svalare. Jag kramar om Hilde och den lilla killen som fortfarande sover i hennes famn och önskar henne lycka till i framtiden. Ungdomarna försäkrar mig ännu en gång om att vårt arbete haft en oerhört viktig inverkan på deras liv och lovar att fortsätta driva sin lilla verksamhet och jobba hårt även fast vårt tillsammans drivna projekt tar slut. Jag sätter mig i bilen och känner mig oerhört lyckligt lottad som får jobba med ett arbete som verkligen har betydelse.

Att jag senare låter mig berättas att en av ungdomarna från klubben getts möjlighet till anställning vid ett konsultföretag i huvudstaden Windhoek efter att konsulten varit i kontakt med ungdomarna å projektets vägnar övertygar mig ytterligare. Dylika fall stärker inte enbart personen i fråga utan hela byn. Hoppet om en ljusare framtid finns.

Empowering Communities for Youth är ett av Utrikesministeriet finansierat utvecklingsprojekt i Namibia som under åren 2013–2019 koordinerats av och utförts av Diakonissanstalten tillsammans med den evangelisk-lutherska kyrkan ELCIN:s diakoniavdelning. Projektet hade som syfte var att besvara utmaningarna inom ungdomsarbetslöshet, fattigdom, och andra ojämlikheter för att utveckla arbetsmetoder inom ungdomsarbetet.

Christina Nyback

Skribenten är programkoordinator på Diakonissanstaltens internationella enhet och koordinerar även följande projekt: Roma Women’s Power i Ukraina, Moldavien och Vitryssland, Equally Engaged II i Kosovo,   samt Kummikylä Romania i Rumänien.

[1] www.worlbank.com

 

 

Read next: Latest articles